Jag känner mig som ett vrak ibland. Speciellt just nu. Ja, precis i detta ögonblick som vi kallar det för nuet.

Det jag lovade mig själv att inte göra, har hänt. Jag är kär. Jag vill inte gärna erkänna det för mig själv för jag kommer bryta ihop av det. Men jag vill inte ljuga för mig själv, jag vill vara ärlig och våga se möjligheten att det faktiskt kan bli han och jag.

Denna man är så annorlunda mot de jag har träffat tidigare i mitt korta liv. Han är otroligt nog allt som jag har föreställt mig i en man. Dessutom så får han mig att känna saker som jag önskat att en man kunde få mig att känna.

Varje gång jag ser han så verkar allt skimmra så vackert, hans leende gör mig knäsvag, hans blickar ger mig fjärilar i magen och hans närhet gör mig dåsig i huvudet.

Han är snäll, omtänksam, lugn, jordnära, rolig, öppen, smart och kreativ. Det absolut fascinerande med han är att han spelar nyckelharpa och åker runt på spelningar med sin familj. Hur häftigt är inte det på skala 1-10?

Men han är så vacker, fin, söt och bubbelgummig. Drunknar jämnt i hans ögon, jag är tvungen att tvinga mig själv att titta bort så att jag inte ser störd ut.