Jag läste en blogg där en tjej skrev ner sina tankar om förlovningar, hur hon ville ha det och så vidare. Sedan jag läste igenom inlägget så kunde jag inte sluta tänka på hur jag vill ha det. Så för att få det ur skallen så tänkte jag skriva ner det här. Dessutom så skulle det vara kul att kunna titta tillbaka och se om det blev som jag drömde om.



Vem friar?
Jag tycker att mannen ska fria. Det kanske låter lite old-fashioned men jag har alltid föreställt mig att det är mannen som går ned på knä och friar. Jag skulle kunna fria till mannen om det vore så, men det är så sött och romantiskt om det är jag som blir överraskad.

Vad ska man säga?
Det låter så fel och fult när man säger "Vill du gifta dig med mig?". Bara för att man förlovar sig så betyder det inte att man ska gifta sig.

"Vill du förlova dig med mig?" låter krystat.

Så vad säger man? "Vill du spendera resten av ditt liv med mig?" "Vill du bli min för evigt?"

Det ska definitivt inte ske på en restaurang med hundra andra gäster. Visst är det gulligt att han vill fria till mig på en öppen plats med många åskådare, men jag skulle tycka det var så jobbigt.

Jag har alltid föreställt på en mysig plats, bara vi två. På en sandstrand när solen går ner, hemma hos honom efter en hemlagad middag, ute i snön när det snöar, på en picknick - ja något sånt.




Ringarna?

En del brukar gå tillsammans in i en butik och prova ringarna. För att sedan förlova sig över en middag på en restaurang, ingen överraskning alls. Men jag är en sucker för överraskningar. Jag vill bli överraskad!

Så mannen får klura ut hur han ska göra med ringarna, gissa min storlek. Han kommer nog på något.

Det är populärt med guldringar och sådana där titanringar som ser ut som stora klumpar på fingrarna. Jag föredrar små, enkla ringar i silver. Silver är väldigt fint. Mycket finare än guld. Sen kvittar det för mig om det är en gigantisk diamant på ringen eller en liten plutt. Behöver inte vara någon diamant alls. Kan vara andra sorters stenar. Typ en sådan där blå sten. Älskar blått.

Hur länge ska man vara förlovade innan man gifter sig?

Många säger max ett år. Men varför ska man vara tvungen att gifta sig? Jag skulle kunna leva hela livet som förlovad för att jag tycker att man inte behöver gifta sig för att bevisa sin kärlek. Man behöver egentligen inte förlova sig heller. Men jag tycker att förlovning är ett stort bevis för att man vill leva sina liv tillsammans.

Bröllop?
I nuläget är jag osäker på om jag ska gifta mig. Det känns inte som min grej att ordna ett bröllop med präst, mat, gäster, dyra kläder och sånt skit. Om jag ska gifta mig så kanske det blir så enkelt att vi går till kommunhuset och skriver på papper bara och sedan drar vi iväg på en lååång smekmånad.

Eller så ordnar vi ett enkelt litet bröllop med bara de närmaste inom familjen och några vänner. Kanske att man gifter sig i snön, i skogen, på bakgården, på hawaii eller nåt sånt.

Gifta sig i kyrka?

Väldigt många gifter sig i kyrkan trots att de inte är religiösa eller har någon slags tro på Gud. Och jag personligen tycker det känns lite fel att ge löften till Gud som man inte ens tror på. Men jag kan förstå att folk gärna gifter sig i kyrka. Det känns traditionellt och fint.

Jag skulle inte kunna gifta mig i kyrkan. Inte som jag känner det nu i alla fall.




Bröllopsresan?

Jag skulle gärna dra iväg på en bröllopsresa! Åka iväg till ett land man aldrig varit i och tillbringa några veckor där med varandra. Så jäkla underbart! Om jag själv fick bestämma så skulle jag vilja åka till Venedig, Hawaii, Frankrike, Grekland eller Thailand. Ett varmt land. Men egentligen är det skitsamma vart man åker. Bara man får vara tillsammans.

Så där, det var väl allt tror jag. Känns så skumt och fel att jag ska ligga och tänka på sånt när jag inte ens har någon att kunna spendera mitt liv med. Har en fin kandidat... men ja.