Under dagarna är jag fri, hoppfull, glad (för det mesta) och kär. Men på nätterna vänds allt. Det är som om jag blir utbytt till en helt annan människa, en människa som egentligen inte är jag.

På nätterna dyker alla mörka tankar, känslor och minnen upp som jag har tryckt undan under dagen. De kommer fram och leker med mina sinnen tills jag tror jag håller på att bli tokig. Ångesten kryper upp under huden och äter mig levande medan jag förgäves försöker slå undan den.

Jag har sorterat bort de mesta under de här månaderna. Men vissa saker försvinner aldrig, speciellt de som har med Herr M att göra. Jag mår illa, vill fly, skrika, gråta - men jag kan inte. Det känns som att han finns här i mörkret och sluker min energi och viljan att leva. Det känns som att han ligger alldeles bakom mig och drar mig intill sig och rör med sina händer över mig.

De minnena kommer aldrig försvinna. Inte så länge jag bor kvar hemma.