Där kom tårarna

Det var länge sedan jag grät på kvällen och det känns jobbigt att det bara kom nu - tårarna.

Jag vill tänka positivt, le och vara bekymmerfri. OCh det är jag. Men ibland - som idag - så ger jag upp. Det känns psykiskt jobbigt för mig att inte kunna vara med Mr X. Det är snart 3 veckor sist vi träffades och jag gillar det inte. När jag praktiserade sågs vi nästintill varje dag. När jag slutade praktisera sågs vi varannan vecka och ibland varje vecka. Men nu har det gått så lång tid och det känns som att jag är den som saknar han och han saknar mig inte alls.

Det är inte jordens undergång. Det finns människor som är tillsammans och som inte träffas oftast alls. Men jag är van med att kunna se Mr X regelbundet. Tänk om det inte är menat att vara vi? Tänk om allt jag kämpar för är helt i onödan? Jag vet vad jag känner för han och det är det jag kämpar för - mina känslor. Men det känns meningslöst om inte han känner det samma.

Känns ändå lite bra att gråta.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

mablo

om allt och inget

RSS 2.0